Karin Ögren, “Nya målningar” Galleri Argo
Recension SvD 3/5 2016 av Joanna Persman
Mycket svärta. Ett levande mörker som ömsom spottar ut, ömsom släcker elden. Just så skulle många av Karin Ögrens verk kunna beskrivas. På galleri Argo visas 22 målningar i små format och i dramatiska färgskalor. Paletten är laddad med rött och svart. Det är dock den gula färgen som ofta gnistrar till som ädelsten. Hos Ögren, liksom hos exempelvis “guldmålaren” Ulrik Samulsson, uppenbaras ofta gult i dess mest majestätiska form – som ett gyllene sken.
Färgen ligger tjock, vågar ta plats. Här finns inga stumma fält bland färgrymderna. Ibland löper ett streck som ett snitt över bildytan. Det är som om måleriet söker sin egen horisontlinje.
Det är lätt att fästa tolkningar av Karin Ögrens konst uteslutande vid dess måleriska kvaliteter och expressiva formspråk. Men i de till synes icke föreställande målningarna kan dock spåras hela berättelser. Ett enskilt träd eller hela landskap uppenbarar sig medan blicken dras in i bilderna. Det är som om motiven från början fanns i dukarnas struktur och trotsade penseln som förgäves försökte måla över dem.
Även titlarna inbjuder till ett dubbelseende. Triptyken “Temples plans” föreställer en cirkulär formation med virvlar av tunna spår. Det skulle kunna vara ett förstorat avtryck av papillarlinjer, åsarna i huden på fingrarnas böjsida, eller bara ett vackert abstrakt mönster. Titeln leder dock tanken till Temple Grandin (född 1947), den amerikanska forskare som hade problem med att kommunicera med människor men nådde vetenskapliga framgångar som uttolkare av husdjurs beteenden och rörelsemönster. Temple Grandin fick tidigt diagnosen autism. Hon bevisade dock att tänkande i bilder och mönster kan leda vetenskapen vidare.
Ett annat verk, “Janet and landscape”, går helt i rött och svart. Ett landskap målat i blod. Genom titeln anknyter målningen till den nyzeeländska författaren Janet Frame (1924-2004), som ifrågasatte begreppet “verklighet” och omsatte sina plågsamma sjukdomsupplevelser och samhällets oförståelse i ett enastående litterärt arv.
Diptyken “Tänker på C.F.H.” åberopar självfallet Carl Fredrik Hill (1849-1911), vars konst har inspirerat generationer. Ögrens pensel målar fram en minnesruna över en föregångare som under och mellan sina sjukdomsperioder fyllde dukar och ark med kompositioner i tusch och guldtinkturer.
Karin Ögrens konst är först och främst en ansamling av uttrycksfulla färger och skiftande former. Därunder finns dock en ömsint tribut till de liv som inte passar in i fyrkantiga sociala normer. bakom en fager, abstrakt fasad döljs ett fascinerande narrativt mönster.