Att tro på konsten
Karin Ögren & Urban Engström – Passagen konsthall, Linköping, 11/6–20/8 2022
Text: Susanna Slöör
Det är upplyftande att se konstnärer som tror på konsten och inte enbart använder sig av den. Karin Ögren och Urban Engström påminner i den gemensamma utställningen på Passagen om det väsentliga i att alls ägna sig åt konsten. Det är tacksamt och leder tanken längs minnenas väg utan att känslan för nuet förloras.
Karin Ögren borrar vidare i sina egenartade världar som ofta utspelas mot rött, ockra och svart. Cirklarna växer den här gången även inåt till sällsamma halvklot av landskap och miljöer. Minimala scenerier töjs
mot det fiktiva djupet efter möjligen fotografier förvrängda till minnen av olika ljusförhållanden. Ljus är kärnan som hon ständigt bearbetar och raffinerar. Hennes förmåga att ge färgen doft och smak av platser utan att de specifikt pekas ut är även i dessa figurationer till landskap ändå intakt. Kontrasten mellan förgrundens
pregnanta helhetston och de perforerande titthålens landskap bidrar till en märklig växelverkan då ögat
inte riktigt klarar att förhålla sig till båda förhållandena samtidigt. Det påminner om effekten som uppstår vid vibrerande gränser mellan exempelvis ilsket färgskiljande toner som mellan klarrött och turkos. Ett exempel är Marcel Duchamps Coeur Volant där hjärtformernas skarpa gränsande skapar ett gemensamt fladder. Något liknande uppstår i mötet mellan Karin Ögrens multipla världar. Tillvaron bultar.
Missa inte de videoinspelade intervjuerna med konstnärerna. Där uppstår en välklippt pingpong-dialog mellan deras monologer. Urban Engström konstaterar att andras omdömen vittnande om hans skicklighet drev honom in i konsten utan ett aktivt beslut. Sedan har en stor del av det konstnärliga arbetet ägnats åt att avprogrammera sig från den. Det har i hans fall inte varit särdeles enkelt att befria sig från den naturliga driften och fallenheten för att teckna väldigt väl, vilket också framgår i utställningen. Stilbrotten mellan bildvärldar som blandar högt och lågt, sökande allvar med nypande humor är medel för att störa ut en handens lätthet inför uppgiften. Velázques hund lånar honom den naivistiska tafattheten. Serieankan skrattar hela vägen över duken förbi det blottade gangsterallvaret.
I verket Death Rattle av Urban Engström sammanfattas en estetik som varje verksam målare och skulptör borde ta till sig. Det är en fullt fungerande motorcykel som utifrån en blandning av verkstadsspill och motorväsentligheter fogats samman. Studera valen i varje detalj och se hur lösningarna på mutternivå skapar nödvändigt konstnärligt motspjärn som utvidgar tanken. Motorcykelns namn skulle som exempel kunna ha varit sofistikerat och jämnt sprejat. Men här har en jolmig gul sörja fått söka sig ojämnt fram inom sin bokstavliga begränsning. Cykeln är en manual för hur såväl detaljen som helheten bidrar till att skapa konstnärlig förhöjning. Jo, nog anar man också en viss lekfull och kärleksfullt riktad ironi mot ovan nämnde Duchamp.
Konsten som både Karin Ögren och Urban Engström uttalar sig om och visar är självfallet en pågående dialog. Den upprättas mellan dem och alla kollegerna tidlöst avlösande varandras horisonter i rummen. På konstscenen idag förfrämligar ofta sprickan och det växande tomrummet mellan kraftfull dekoration i större format och aktivism i olika former. Båda uttrycken använder sig av det begreppsliga renomméet för sina olika syften. Tröstande då att istället se en utställning som vårdar sig om tron på själva konsten.
Linköping 2022-07-24 © Susanna Slöör
Ur Östgöta Correspondenten onsdag 15 juni 2022
Recension av Christer Fällman.
En stor sommarutställning med sug och drag. För första gången i Linköping presenteras gemensamt verk av det riksrenommerade konstnärsparet Karin Ögren & Urban Engström på Passagen.
Det är inte ofta de ställer ut tillsammans. Men nu gör de det äntligen i full skala. Ända sedan 1980-talet och åren på Konsthögskolan i Stockholm har de varit självklara namn på den nationella konstscenen. Båda är från Norrland men sedan länge bosatta i Sörmland.
Efter 40 år märks det att cirkeln sluts och förtätats i deras konstnärsskap. Karin Ögren (född 1956) minns jag tidigast från hennes utställningar i Galleri Argo. Hennes gulockra målningar kunde upplevas lite som lite gåtfulla och väldigt speciella. Nu återkommer hon tydligt till skogen och landskapet, de ljusa sommarnätterna i barndomens Ångermanland.
Hon har hittat fram till ett effektivt formspråk med de intima, cirkulära, små medaljongmålningarna i serier på duken. Även resor och andra minnen flätas in som dagboksanteckningar. Med viss förtjusning kan noteras att även New York finns med som ”memory” från 1991 då hon hade ett stipendium som Artist in Residence på PS1.
Lika förtjust kan man bli inför hennes nyaste målning ”Drömmarna”. Där har hon djärvt och modigt brutit mot sig själv och inte fullföljt hela serien med cirklar.Hon stoppar flödet. Och ”bakgrundens” gulaktiga scenografi pulserar mot mörk svärta i bottenskiktens lager.